Fan jag vill bara ha hem dig nu! Det är en vecka kvar tills du kommer hem och jag orkar inte vänta. Jag klarar inte det. Jag behöver dig verkligen. Jag behöver dig nu

Jag skojar verkligen inte. Jag hatar den här jävla familjen lite mer för varje dag som går. Jag kan inte ens gå upp på morgon utan att behöva rusa in på mitt rum 5 minter senare för att någon har sagt något.

Typ som alldeles nyss, skulle äta frukost, det fanns typ 1 macka kvar och jag bad J att spara lite majonäs till mig. Kommer ner till bordet igen, hade nämligen stått och gjort i ordning juice. Jag frågar honom om han har sparat något till mig, varav han tittar på mig som om jag vore en idiot och säger "Du har väl inte bett mig att spara något?" och jag svarar att det har jag visst och får medhåll från både mamma och Ki. Det slutar med att han säger "Ja, då kan du väl säga det när jag lyssnar på dig..."  och sen alltihopa innan jag kom in hit slutade med att jag fick en majonäsmacka på mig istället. 

Och sådär är det ganska ofta. Jag pallar verkligen inte att bo kvar här. Jag orkar inte det. 

Fyfan, jag vet verkligen inte hur jag ska uttrycka mej för att få det att låta så bra som möjligt, men vafan. Jag ger det ett försök. Vet egentligen om det kan räknas som en ångest att känna sej bortglömd, men det gör det nog. 

iaf så känner jag mej mer och mer bortglömd. Jag förstår liksom inte vad dom hände på vägen. Helt plötsligt insåg jag att det känns som att alla glömmer bort att jag finns om det inte är så att dom behöver sällskap typ akut. 

Framför allt känns det som att jag blir bortglömd av dom jag har stått närmast och som jag tycker allra mest om i hela världen. Dom personerna känner jag inte längre och så fort jag träffar dom och umgås med dom så känner jag mej bara utanför eftersom att dom bara pratar med varandra om vad som hände i helgen eller vad dom ska hitta på senare i veckan eller whatever. Jag pallar inte det.

Det räcker fan med att jag har varit utstött typ mer eller mindre hela livet. Jag orkar inte bli det igen, speciellt av personer som jag tycker jävligt bra om och som jag har känt hur länge som helst. 

Jag kräver nu inte massa sympati från folk eller att folk ska hålla på att förklara sej. Jag behövde bara få ut hur jag känner...

Tyvärr är det bara 18 dagar kvar...

Jag blir tokig, vissa människor fuckar verkligen upp min hjärna. Jag hatar när jag träffar nytt folk som jag inte kan släppa sen, det brukar visserligen vara människor som är ganska lika mej till sättet dom tänker på och grejer, men jag borde ändå kunna släppa dom, right?

Framför allt så tycker jag att jag borde kunna släppa dom när jag har träffat dom på någon random fest eller på festival, men det går inte. Det är som om dom sätter sej fast i mitt huvud och sen kan jag inte sluta tänka på dom.

Varför måste jag vara sån som inte kan släppa folk?

Min rygg dödar mej, jag är trött och det mesta är bajs och faaan! Jag vill härifrån så fort som möjligt. Ki blir bara värre och värre, han har tydligen varit arg hela dagen och han går bara runt och är allmänt skrikig och gapig på ALLT.

Det värsta är att alla ska tänka på honom, för han är ju så sjuk och det är så jävla synd om honom. Jag blir så jävla förbannad på att det är så synd om honom jämt och att alla jämt ska ta hänsyn till honom och lyssna på honom, när inte gör samma sak.

Jag pallar verkligen inte det. Jag skulle lätt kunna visa hänsyn och lyssna på honom om han bara gjorde samma sak, men nu när han inte gör det mot varken mej eller någon annan i familjen så undrar jag om jag verkligen ska göra det mot honom?

Jag orkar inte vara kvar här längre...

Puss på er<3

Usch, idag har typ varit ett konstant 3e världskrig hela dagen. Jag har inte en lust att skriva om allt som hände idag. Det enda jag har lust att skriva är att det bara gapas och skriks och är allmänt bleh här hemma. 

Jag låg väl sammanlagt i 30 minuter idag och hade massor av panikångest, det är nog det längsta anfallet jag har haft på evigheter. Sen har jag fått ett dumt utslag bredvid munnen, nästan på kinden, det är en aning blekare nu än det var tidigare men iaf.

Och imorgon börjar skolan och direkt jag kommer dit så ska jag till S.J och säga åt honom att prata med B i köket, så att jag kan äta i skolan också...

Sen kan jag tillägga att Ki är dum i huvudet och vägrar åka till akuten, trots att han har så ont i benet att han bara ligger och skriker. Han väntar hellre till morgonakuten öppnar imorgon. Anledningen till att han inte vill åka till akuten är för att han inte vill sitta och vänta i 12 timmar. Han har seriösa problem den där människan

Puss på er<3

Nu har jag sett rollistan till musikalen vi ska göra i vår och jag blev Drottning Viktoria, det är ju nästan självklart att jag får en tokigt liten roll. Vet inte ens om jag har sett henne i manuset.

Jag är verkligen sämst som inte ens kan få en ordentlig roll...

Satt just och kollade min närvaro och insåg att jag har ungefär 10% anmäld frånvaro bara den här terminen. Får lite ångest när jag tänker på det, eftersom att jag i ettan var i skolan i princip hela tiden. Tror typ att jag hade en vecka där jag var borta hela veckan och så några utspridda då jag var hos tandläkaren. Annars var det inte mer än så. Nu är det i princip varje vecka jag är borta och jag vet att jag inte kan råför att jag är sjuk, men det är bara så jävla jobbigt. Får typ massor av ångest av det...

Puss på er<3