Fyfan, jag vet verkligen inte hur jag ska uttrycka mej för att få det att låta så bra som möjligt, men vafan. Jag ger det ett försök. Vet egentligen om det kan räknas som en ångest att känna sej bortglömd, men det gör det nog. 

iaf så känner jag mej mer och mer bortglömd. Jag förstår liksom inte vad dom hände på vägen. Helt plötsligt insåg jag att det känns som att alla glömmer bort att jag finns om det inte är så att dom behöver sällskap typ akut. 

Framför allt känns det som att jag blir bortglömd av dom jag har stått närmast och som jag tycker allra mest om i hela världen. Dom personerna känner jag inte längre och så fort jag träffar dom och umgås med dom så känner jag mej bara utanför eftersom att dom bara pratar med varandra om vad som hände i helgen eller vad dom ska hitta på senare i veckan eller whatever. Jag pallar inte det.

Det räcker fan med att jag har varit utstött typ mer eller mindre hela livet. Jag orkar inte bli det igen, speciellt av personer som jag tycker jävligt bra om och som jag har känt hur länge som helst. 

Jag kräver nu inte massa sympati från folk eller att folk ska hålla på att förklara sej. Jag behövde bara få ut hur jag känner...

Tyvärr är det bara 18 dagar kvar...